Författare: Patrick Rothfuss
Originaltitel: The name of the wind
Serie: The Kingkiller Chronicle #1
Sidantal: 391
Bindning: Pocket
Förlag: Ponto Pocket
Utgiven: 2011
Betyg: 3,5 av 5
Beskrivning från Adlibris:
"Jag heter Kvothe. Jag har rövat tillbaka prinsessor från kungar som sover i ättehögar. Jag brände ned staden Trebon. Jag har tillbringat natten med Felurian och kommit därifrån med förståndet och livet i behåll. Jag blev relegerad från universitetet när jag var yngre än de flesta är när de blir insläppta. Vägar som andra fruktar att tala om på dagarna går jag på i månsken. Jag har talat med gudar, älskat kvinnor och skrivit sånger som får trubadurerna att gråta. Ni har kanske hört talas om mig.
Så börjar Kvothe berättelsen om sitt händelserika liv. I Patrick Rothfuss enastående debut får vi lära känna Kvothe som en beryktad magiker, en skicklig tjuv, en mästerlig musiker och ökänd mördare. Men Vindens namn är så mycket mer - för berättelsen avslöjar sanningen bakom legenden.
Vindens namn ges ut i två volymer och är första delen i trilogin Berättelsen om kungadråparen."
Min kommentar:
Den har stått på hyllan så oförsvarligt länge att jag faktiskt hade dåligt samvete när jag väl började med den. Har tänkt på den så ofta att det kändes som om jag höll på med den fast jag egentligen läste andra böcker. Det var helt enkelt dags att ta sig an den.
Och det har tagit sin lilla tid. Det tog 120 sidor innan jag på riktigt började komma in i, och sympatisera med, boken och dess karaktärer. Jag ska villigt erkänna att jag nästan grät när lutan gick sönder, ni som läst den vet säkert precis vad jag menar. Ni andra: det var obeskrivligt sorgligt och i mina ögon känslomässigt värre skildrat än det som hänt tidigare, eller det kanske bara gjorde det mer äkta? Jag vet inte, men bra var det.
Men det blir ibland lite mycket. Andningspauserna mellan Kvothes berättande är välbehövliga och kunde ha varit fler, att läsa om någons lidande är så jobbigt.
Något som störde mig redan från första början är Kvothes namn. Han heter Kvothe egentligen, men när han vill gå under jorden och vara hemlig tar han sig det otroligt avlägsna namnet Kote. Alltså det är som att heta Pierre och ha ett spionnamn som är Per. "Hej du kan kalla mig Jame Bhond, jag försöker vara lite hemlig förstår du. Egentligen heter jag James Bond." Svaret på det skulle bli ett dröjande "Ooooookeeeej" med ett skeptiskt ansiktsuttryck.
Men vem vet, det kanske finns en förklaring till namnet i del 2 av berättelsen, något kryptiskt men genialiskt som jag i mitt oupplysta tillstånd ännu inte vet.
Ett tag kände jag verkligen "Team Kvothe!!", för vem sympatiserar inte med en underdog? Någon som har alla oddsen emot sig och som blir dömd från början men som slår alla med häpnad? Men det avtar lite när jag tycker att Kvothe beter sig dumt, fast vem är egentligen perfekt? Gör hans dumheter honom mänsklig eller till en dålig karaktär bokligt sätt? Ibland önskar jag att jag var med i en bokcirkel.
Jag blev inte jätteimponerad av den här boken. Den var bra men inte mycket mer än så. Jag kommer inte ge mig på del 2 inom någon snar framtid men eventuellt någon gång efter det.
Finns hos Adlibris, CDON och Bokus.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar