24 april 2018

Recensionsexemplar i brevlådan!

När mänskligheten var ett misslyckat hajbett - Kari Melander

"NÄR MÄNSKLIGHETEN VAR ETT MISSLYCKAT HAJBETTFRÅN ATT BLI SVENSKFörfattare: Kari MelanderI gränslandet mellan det sannolika och osannolika blomstrar godset Bankebro under Sörmlands klara himmel. Överklassynglingen Kevin von Tratt faller från elitens gräddhylla till en oväntad anställning som dräng på herrgården. Karriären får en spirande nystart i samvaron med drängkollegan och självlärda tekniksnillet Roger Larsson, bondefamiljen Lindgren, alpackauppfödaren Svea Rizell och hennes fru, Porschespecialisten Johanna Brecht. Drängsysslorna varvas med befrielsearbete i Norrlands lingonskogar, popturné i Tokyo, modeaffärer i Paris och fredsinitiativ i New York. Bland annat. Kevin von Tratt upptäcker att han trivs och Bankebro börjar kännas mer som ett hem än en arbetsplats. Ordet idyll ligger nära till hands. Men, det finns ju alltid ett men. Oförklarliga meddelanden blixtrar förbi på internet, laddade med diffusa hot som i en gastkramande thriller. Oönskad ondska i vardagen. Hackerattackerna har globala dimensioner och manifesterar en överjordisk datorkompetens. Vilka, eller vad är 4 AV? "

Det här låter ju helvilt! Spännande!

23 april 2018

Hannah - del 3 (min egen berättelse)

Förändring kan ge hemska konsekvenser

Den som tog det hela hårdast var Elsa, det var en enda harang av ilska och sorg. Varför skulle Hannah skolas hemma och inte hon? Alice sa att Hannah behövde mer hjälp, därför blev det så. Det växande kunskapsgapet mellan de båda barnen hjälpte inte, när Hannah växte så växte hon rejält. Elsa var som vilket normalt barn som helst, och kände sig undanskuffad, bortglömd och underlägsen. Trots att Hannah och Caroline gav henne "hjälp" som Alice insisterade på att kalla det, så fanns det bara så mycket som det kunde göra. Den spirande syskonkärleken hade torkat, kvar fanns ett svartnat knotigt träd som dött innan det fått chansen att leva på riktigt.

Men livet gick vidare. Elsa gick till skolan varje dag, Hannah stannade hemma och tränade med Caroline. Caroline blev som en i familjen och Alice började skämtsamt kalla henne för farmor. Hannah tog skolans tester för hemskolade och överträffade samtliga, hon kunde hoppa över många årskurser och fokuserade snart endast på sin träning gällande Kraften och ljuset. Elsa började halka efter i skolan, trots sin mors ihärdighet och vilja att hjälpa. Hon började umgås med barn som "lekte andra lekar" som läraren kallade det, och ofta kom hon hem med skrubbsår eller någon annan skada som snabbt "lagades". Reflekterade Elsa någonsin över detta?

När flickorna var 12 år var det som att titta på två helt olika individer från olika världar. Hannah var vuxen i ordets psykologiska bemärkelse, Elsa var på väg in i en tonårstid som kantades av mångt fler problem än hennes mamma fick veta och ville erkänna. Hannah som mognat så mycket försökte verkligen bli vän med sin syster igen, hitta tillbaka till någon form av förtrolighet. Men den dörren hade stängts. Elsa var upptagen med sig själv, sin egen olycka och att känna sig som den mindre älskade i en familj där man inte pratade om känslor. Tonårstiden förde med sig ett självskadebeteende hos Elsa som ingen fick se, Caroline kände den ständiga sorgen och ilskan men kunde snart inte urskilja vad som var självförvållade skador och vad som satt i huvudet. Smärtan var helt enkelt överallt och skrek högt i tystnaden som var familjens känslomässiga samtal. Hannah kände också att något var otroligt fel och gjorde allt hon kunde komma på, men deras stora skillnad i mognad och sätt att leva gjorde att ingen tidigare erfarenhet kunde hjälpa henne. Elsa kände sig som om hon drunkade i törst, omgiven av saltvatten. Att dricka var att skada mer, att avstå lika så. Strax efter flickornas 15-årsdag hände det som ingen förälder vill uppleva.


Kort del! Nästa del heter "Familjen krossas". Hoppas ni fortfarande hänger med och hittar något ni gillar, jag är så inne i den här historien att jag knappt ser något annat. 

22 april 2018

The Ocean at the End of the Lane - Neil Gaiman

Titel: The Ocean at the End of the Lane
Författare: Neil Gaiman
Sidantal: 248
Bindning: Häftad
Utgiven: 2013
Förlag: Headline
Betyg: 3 av 5

Beskrivning från Adlibris:
"A middle-aged man returns to his childhood home to attend a funeral. Although the house he lived in is long gone, he is drawn to the farm at the end of the road, where, when he was seven, he encountered a most remarkable girl, Lettie Hempstock, and her mother and grandmother. He hasn't thought of Lettie in decades, and yet as he sits by the pond (a pond that she'd claimed was an ocean) behind the ramshackle old farmhouse where she once lived, the unremembered past comes flooding back. And it is a past too strange, too frightening, too dangerous to have happened to anyone, let alone a small boy.

A groundbreaking work as delicate as a butterfly's wing and as menacing as a knife in the dark, The Ocean at the End of the Lane is told with a rare understanding of all that makes us human, and shows the power of stories to reveal and shelter us from the darkness inside and out."

Min kommentar
Jag är väldigt osäker kring den här boken, den var välskriven och historien drar iväg med mig. Det jag kan tycka är synd är att jag läste några recensioner om den innan som talade om en verklighetsflykt på grund av hemska familjeförhållanden. Och jag kan inte riktigt se det, läsningens njutning störs av att jag letar efter den där undermeningen, är allt bara en verklighetsflykt från en hemsk verklighet? Jag blir inte riktigt klok på det, kan Lettie bara vara hans hjälte som räddar honom? Något han drömmer sig till? Är något "verkligt"? Allt skulle kunna vara en respons på en hemsk barndom, men vad vet jag? Massor med frågetecken och jag har inget vettigt svar på något. Någon som har svar?

Det blir dock plågsamt tydligt att barn är helt utelämnade till de vuxna, beroendet är utan like och det finns så tydliga argument till att barn är några av de mest utsatta i samhället. Det är hög skrämselfaktor på det, helt klart. Kanske mycket för att det är lätt att se och tro på.

Välskrivet och väl värt att läsa, ha inga förväntningar och leta inte efter något som kanske eller kanske inte finns där. Då blir det nog som bäst.

Det här är mitt första "möte" med Gaiman, men det är nog inte mitt sista.

Finns hos Adlibris, Bokus och CDON.

21 april 2018

20 april 2018

Bokhandeln på Riverside Drive - Frida Skybäck

Titel: Bokhandeln på Riverside Drive
Författare: Frida Skybäck
Sidantal: 448
Bindning: Inbunden
Utgiven: 2018
Förlag: Louise Bäckelin
Betyg: 5 av 5

Beskrivning från Adlibris:
"Charlotte är för ung för att vara änka, för ung för att förlora den hon älskar. I sitt vilsna tillstånd tar hon en paus från sitt framgångsrika företag och söker ro på den skånska landsbygden. Men så får hon får ett oväntat besked, hon har ärvt ett hus i London av en moster hon knappt visste att hon hade. Och huset inrymmer en bokhandel.

Inställd på att sälja huset flyger Charlotte till England, där den konkursfärdiga Riverside Bookshop och den excentriska personalen verkar bortom all räddning. Men trots att Charlotte inte vet något om hur man driver en bokhandel växer snart en gemenskap med den motsträviga personalen fram. Samtidigt som Charlotte kämpar för att rädda bokhandeln inser hon att det är något som inte riktigt stämmer. Varför har Charlotte aldrig fått träffa sin moster och vad är det för mörk hemlighet som döljer sig i huset?

Bokhandeln på Riverside Drive är en varm, charmig och hoppingivande feelgoodroman om hur ett hus fyllt med böcker, en handfull främlingar och en butter gammal hankatt kan hjälpa någon att börja om på nytt.
"

Min kommentar
Nästan från första sidan är jag fast, jag vill ha mer. Vill att det aldrig ska ta slut, och boken är lång så delvis går den önskan i uppfyllelse. Karaktärerna är gjorda med omsorg och hoppen mellan nu och då ger en variation till läsningen som bara ökar lusten att läsa mer.
Charlotte är en sympatisk karaktär, och jag förstår verkligen hennes rädsla och fascination för London. Hennes sorgliga bakgrund är ständigt närvarande och det känns inte som att någon kompromiss sker som går emot hennes karaktär. De övriga karaktärerna är riktigt bra och jag lider verkligen med Martinique som är alldeles för snäll för sitt eget bästa, det känns som att de flesta känner en sådan person?

Jag skrattar högt flera gånger, och blir stundtals riktigt ledsen. De tillfällena jag blir ledsen har jag svårt mellan hoppen från tid och nu, de ger mig ingen tid att bearbeta det sorgliga jag fått veta. Jag tvingas gå vidare i en takt jag inte är så förtjust i, men det är väl det enda som jag kan säga är mindre bra med boken. Kärlekshistorien känns väl kanske lite väl uppenbar också, men den är karaktärerna ändå väl värda så det går bra.

Boken har ett bra flyt och en fantastisk historia, eller egentligen flera. Det finns humor och tragik, boktips och idéer. Och en katt. En helt fantastisk katt. Bara det gör boken väl värd att läsa! Kort sagt så rekommenderar jag verkligen den här boken, det är en sån där bok som värmer i själen. Sveriges motsvarighet till Lucy Dillon. Tummen upp!

Finns hos Adlibris, Bokus och CDON.

17 april 2018

Bloggen fyller 4 år!


4 år varav de flesta känns som blogg-träda. Men men, nu är jag på bloggbanan igen! Må det bli fler fina år med mina trevliga läsare och bra böcker. 

14 april 2018

Recensionsexemplar i brevlådan!

Ensamma tillsammans - Jörgen Löwenfeldt
"Johan har kommit in på psykologprogrammet på Karolinska Institutet. Där träffar han Eva. Hon är hemlighetsfull och tycker att de ska vara blanka för varandra. Men Johan börjar ändå berätta. Om sin barndoms tristess. Om hur han lyckats göra sig ekonomiskt oberoende på nätpoker. Om hur han fyller väggarna i sin dyra lägenhet med illustrationer. Om hur han lägger ut sin egen konst på nätet, och om hur hypen kring hans verk drar igång och föder en fåfäng jakt på allt fler likes.
En dag är Eva borta. Johan inser att han inte vet någonting om henne. Och när han börjar leta inser han att inget som dyker upp om henne stämmer överens med den bild han har byggt upp.
Ensamma tillsammans är en tidlös berättelse om ett par i gränslandet mellan nyfunnen vänskap och nyvunnen kärlek. Men det är också en roman om det uppkopplade liv vi lever i dag, där vi ständigt är tillgängliga för andra, men där det också är allt enklare att utge sig för att vara någon helt annan än den man är."


En överraskning som bara damp ner i brevlådan, bara sådär! Spännande, hoppas den kan vara något för mig!

13 april 2018

Hannah - del 2 (en av mina berättelser)

En främling kommer

Strax innan tvillingarna skulle börja skolan knackade det på dörren och en gammal dam stod utanför. Hon presenterade sig som Caroline och undrade om hon fick komma in? Damen hade vitt hår i en klassisk mormorsfrisyr som direkt kändes både olycksbådande och hemtrevlig på samma gång. Alice var tveksam men kände samma lättnad som Hannah brukade kunna ge henne och insåg att något hos den här gamla damen fanns hos Hannah också. Nu fanns kanske ett tillfälle att få reda på mer. 

"Stig på" sa hon innan hon kunde hejda sig själv. Barnen lekte på baksidan så det kändes bra att de gjorde något annat under det här samtalet. 

"Jag tror du förstår en del kring... mig. Om inte annat borde du vid det här laget känt att ett av dina barn inte är som andra". Caroline slösade ingen tid och pratade medan hon gick fram till matsalsbordet och satte sig på den närmaste stolen. 

"Du går verkligen rakt på sak... Tillåt mig göra detsamma. Varför är du här?" Alice satte sig försiktigt på en stol mitt emot, så att de hade bordet mellan sig men så att hon ändå hade nära till dörren mot baksidan och barnen. 

"Jag har kommit för att ge dig hjälp, eller alternativ om du skulle vilja kalla det så. Det tog lång tid för oss att hitta er... för lång tid. Otroligt att ni klarat er så länge utan beskydd!" Caroline skakade på huvudet, försjunken i ett gammalt minne gissade Alice. 

"Hjälp? Hjälp med vadå? Vi klarar oss alldeles utmärkt" 

"Så ni har aldrig haft problem med människor som följer efter er? Ditt barn pratar inte om "ljus" och "gåvan"?"

"Nu måste jag kräva att du förklarar vad det är som pågår" Alice blev rädd, så rädd. Hon visste att något var märkligt men det här var obehagligt. Hennes kök hade alltid varit en plats för lugn och ro, att kunna slappna av. Känslan som fyllde rummet nu hade aldrig varit närvarande förut och gjorde sig hemmastadd med stor svårighet. 

"Det enklaste sättet att förklara det på är att ett av dina barn är en ljusbringare, hon kan ge ljus till andra för att få dem att må bättre. Du har bevittnat händelser som dessa eller hur?" Caroline väntade inte på något svar, vilket var tur eftersom Alice var helt förstummad. "Hon ingår i en stor grupp människor som har samma förmåga, en förmåga som hon ärvt. Så fort en ljusbringare dör så lämnar gåvan denne och går till ett nytt barn medan barnet fortfarande är i modern. Du hade en bra graviditet och förlossning eller hur? Du behöver inte svara på det, jag vet redan. Hur som helst, ibland känner vi direkt var en ljusbringares ljus tar vägen och ibland tar det av någon anledning lite tid, i det här fallet tog det tid och det kan ha att göra med din tvillingfödsel. Ja, jag vet att du fick tvillingar, jag vet att de heter Hannah och Elsa och jag vet att det är Hannah som jag söker" Caroline svarade på frågorna innan Alice hunnit ställa dem och Alice kände att hon uppfylldes av lugn. Sedan stelnade hon till. 

"Det är du som gör att jag känner mig... tillfreds eller hur?"

"Ja, det är svårt att låta bli". Damen såg passande skamsen ut. 

"Snälla försök" Alice ville inte bli påverkad på något sätt, hon var redig och kunde hantera sina egna känslor och de situationer som kastades i ansiktet på henne. Hoppades hon. "Vad var det för alternativ som du pratade om? Är ni många? Varför är du här? Du har fortfarande inte förklarat vad det är du faktiskt vill" Alice kände det som om hon fått ett litet övertag när hon återkom till en fråga hon inte fått ett tillräckligt bra svar på.

"Hannah behöver beskydd, från människorna som förföljer henne. De kallas suckers, där det finns ljus måste det också finnas mörker och det är de som står för den mörka delen. De suger ljus, från vanliga människor mest. Men sådana som Hannah och jag är som... delikatesser? Där vanliga människor har lite ljus, har vi massor. Stora reserver för att kunna hjälpa många och mycket. Suckers känner vår närvaro om vi inte skyddar oss själva, Hannah kan inte lära sig själv skydd även om hon har tillgång till Kunskapen. Det är tråkigt, för många av vår sort klarar sig inte länge utan beskydd. Så, mina alternativ är att antingen kan Hannah följa med mig och lära sig..."

"Det är helt uteslutet att jag låter någon potentiell galning ta ett av mina barn!" Alice höjde hätskt rösten, över hennes döda kropp att Hannah skulle få lämna henne.

"... eller så stannar jag här hos er och lär henne allt hon behöver veta. Hon kan få välja själv i ett senare skede om hon vill ha det på något annat sätt, men så hade vi kunnat göra tills dess".

"Hur ska jag kunna lita på dig? Hur vet jag att något av det du säger är sant?" Caroline tittade på henne, och något osynligt gav Alice en knuff så att hon satte sig tillbaka i stolen.

"Vad. Var. Det där?" krävde Alice att få veta, det här var bortom allt förstånd, helt enkelt orimligt.

"Det där var min sköld, den kan expandera om jag behöver det så att jag kan hålla folk på avstånd eller till och med ge dem en knuff om det behövs. Oavsett vad Hannah väljer att göra med sitt liv så kan det väl vara en ganska bra egenskap att ha eller hur?"

Alice satt bara helt chockad. "Men hur kunde hon ha ärvt det? Varken hennes far eller jag är speciella på något sätt".

"Det är inte så enkelt, kraften har en egen plan som ingen annan vet något om. Ibland verkar det finnas ett syfte och ibland..." Caroline sneglade sig omkring i det välstädade köket "verkar det bara vara en slump. Jag kan inte säga vad det är i det här fallet men oavsett så vill jag se att barnet är beskyddat".

"Hur lång tid kommer det här att ta?" Alice kunde inte fatta att hon nästan gått med på det.

"Det beror sig på eleven, hon har inte fått någon träning alls hittills och hon börjar bli äldre, det kan vara både bra och dåligt. Ingen överföring av kunskap är den andra lik, det mesta finns redan i henne men hon måste få hjälp med att tolka det.

Alice avbröts i sitt svar av barnen som kom springande in i köket, Elsa tittade som hastigast men fortsatte sedan upp på deras rum. Hannah stannade dock och tittade länge på Caroline, och Alice kunde se att Hannah redan visste. Redan innan hon talade.

"Hej Caroline, är det dags för min träning?"

"Ja, men jag måste få din mamma att tycka att det är en bra idé. Hon förstår inte riktigt".

"Det gör inte Elsa heller, det känns skönt att någon mer förstår" Hannah och Caroline pratade snabbt och förtroligt, som om de alltid känt varandra. När Caroline började visa några rörelser och Hannah såg ut som om hon koncentrerade sig och sedan lyckades med något som Alice inte förstod så insåg Alice att hon kanske aldrig skulle förstå vad detta handlade om. Men något märkligt var det, och kanske var det bara läge att acceptera det hela.

"Snälla mamma, jag känner att du inte tycker om det här. Men jag måste" Alice kände nästan inte igen barnet som pratade med henne som om hon vore vuxen. Så mycket äldre än sina snart sex år. Hade det alltid varit så? Nej, det hade kommit på senare tid.

"Hannah har fått kunskapen, det innehåller erfarenheter från många generationer ljusbringare före henne. Hon vet massor om livet, för att vara så ung. Och hon kommer utvecklas i en rasande fart från och med nu. Det går inte att hindra, men snälla låt mig hjälpa henne"

"Snälla mamma" Hannah ville verkligen det här. Alice såg inte hur hon kunde neka.

"Hur visste du vem Caroline var?" Alice kände att detta var något som kändes märkligt.

Caroline sänkte huvudet och Hannah lade sin hand på hennes arm. "Suckers tog Carolines dotter" Hannah svarade för henne "jag fick hennes gåva".

"Vad ska vi säga till Elsa?" var Alices svaga svar. Caroline och Hannah tittade på varandra och Caroline nickade när Hannah såg lite ledsen ut. "Är hon trygg? Varför har inte hon... det som Hannah har?"

"Kraften jobbar på sitt eget sätt, Elsa har det inte. Hon är inte speciell, som jag". Där var barnet igen, i det trotsiga sättet att känna rivalitet med ett syskon och hävda sig. Så fort gick övergången, Alice önskade hon kunde anpassa sig lika snabbt.

"Elsa är helt säker, säkrare faktiskt ju längre bort från Hannah som hon är. En sucker tar vad den kan få. De är inte så noga och känner de Hannahs stora ljus så kommer de kunna missta källan som Elsa och döda henne. Jag måste vara ärlig mot dig, det är viktigt att du förstår". Caroline levererade meningarna som ett manifest, något som brann av både sanning och känsla. Det var oroande.

"Barnen börjar skolan snart, vad ska jag göra? Jag kan inte hålla koll på dem hela tiden" Alice begravde ansiktet i händerna. Det här var definitivt så långt utanför hennes välberäknade familjeram som möjligt.

"Jag föreslår att du hemskolar Hannah och låter Elsa vara i skolan, det här kommer låta märkligt men Hannah har redan alla skolkunskaper som hon behöver. Det finns där, i hennes minnen från tidigare. Elsa kommer behöva gå i vanlig skola, och det kommer vara tryggare för henne. Jag kan agera lärare och barnvakt, bo hos er och alltid skydda huset och familjen. Så länge jag är nära Hannah kommer ingen kunna hitta henne som vill henne illa".

"Men hur ska jag förklara detta? Ena barnet till skolan och det andra hemma? Det låter ju.... " men ju mer hon tänkte på det desto mer insåg hon att om hon skulle acceptera Carolines sanning så måste hon acceptera hela hennes sanning. Och bara se till att det blev gjort. Hon borde märka om det inte gick vägen, om saker och ting inte verkade stämma. Det skulle ju finnas prov att utföra, som visade att Hannah lärt sig det hon skulle och på det viset borde ju Alice kunna se om det fungerade, eller? Hon var ju hemma hela tiden, så de skulle ju inte kunna försvinna utan att hon märkte det. Hon vände uppmärksamheten till Hannah "Är det här verkligen vad du vill? Vet du vad du ger dig in på? Allt är nytt för mig!".

Hannah kramade henne, så som bara barn kan. Oinhiberat och sårbart på något sätt. "Det kommer bli bra mamma, Caroline kommer ta hand om mig".


Ledsen för den märkliga styckeindelningen, jag kommer inte riktigt överrens med Blogger och dess radavstånd just nu... Nästa del heter "Förändring kan ge hemska konsekvenser", hoppas ni vill läsa mer! :)

12 april 2018

Hatet: en bok om antifeminism - Maria Sveland

Titel: Hatet: en bok om antifeminism
Författare: Maria Sveland
Sidantal: 176
Bindning: Häftad
Utgiven: 2013
Förlag: Leopard förlag
Betyg: 5 av 5

Beskrivning från Adlibris:
"Det kom ett brev med ett dödshot. När den första rädslan lagt sig gör sig vreden startklar och ett skrivande tar vid. Hatet. En bok om antifeminism är en berättelse om ett Sverige i förändring där ett nytt debattklimat sakta har vuxit fram, och där det är alltmer legitimt att avsky feminismen och dess företrädare.

Hur kommer det sig att aggressiviteten mot feminister och kvinnor ökar just nu? Vad får hatet för konsekvenser? Hur kan feministhatet förstås utifrån ett historiskt och politiskt perspektiv? Genom intervjuer, analys och kartläggning av antifeminismen visar Maria Sveland hur allvarligt läget är, både för feminister och enskilda kvinnor.

Den här boken är en larmklocka och en uppmaning till alla som säger sig stödja idén om rättvisa och mänskliga rättigheter.
"

Min kommentar
Jag vet knappt var jag ska börja. Så många tankar snurrar i mitt huvud och jag har diskuterat en del av det jag läst med flera olika som dessutom har lagt fram mer frågor och försökt komma fram till svar och lösningar på en del annat. Det är ett känsligt ämne, ett infekterat ämne: feminismen. Både män och kvinnor verkar oense med feminismen, för den delen också rasismen. En del verkar se det som något livsavgörande, det här med feminism. Och det mest sorgliga är att för en del är både det ena och det andra en total sanning, men av olika skäl. Någon kan hata feminismen för att den placerat dem i ett fack de inte vill vara i, för att det ifrågasätter en struktur som inte känns igen eller som bara känns helt fel. Andra kan älska feminismen för att det räddat dem från ett våldsamt förhållande, för att det ger gemenskap eller bara för att det kämpar för jämställdhet. Listorna kan uppenbarligen göras riktigt lång åt båda hållen, beroende på vem man frågar.

Några saker som jag tänkte på medan jag läste var bland annat att om män och kvinnor utsätts för våld i samma utsträckning (en av antifeministerna hävdade det) är då män lika rädda för att gå ut på kvällar och nätter som kvinnor är? Är de oroliga för att inte bli trodda när de anmäler? Jag frågade några män och de sa spontant att de inte var rädda, varför skulle de vara det? Och bara där är det ett stort problem, frågar jag mina kvinnliga vänner eller kollegor behöver jag inte specificera något för de svarar omedelbart att de är rädda för att gå ut själva på kvällar och nätter. De frågar inget, rädslan finns där ändå. Det gör mig riktigt ledsen, en så stor del av befolkningen som går runt och är rädda och som begränsar sina liv på grund av den rädslan! Är inte det ofattbart?

När jag läser och tänker på att om män har den makt och de privilegier som påstås, då känns feminismen lite som när ensambarnet plötsligt får ett småsyskon. Allt måste plötsligt delas slaviskt lika, det ser familjen och släkten till. Är det inte rättvist så kommer det att uppmärksammas, men där tar likheterna slut. För i samhället finns inte någon förälder som slaviskt ser till att det är så lika och rättvist som det bara går. Vad säger det om samhället?
När rättvisa finns mellan syskon och rivaliteten försvinner så brukar mognaden leda till fina förhållanden, det är min utopi för samhället. Kan rivaliteten och orättvisan försvinna så skulle det nog med lite mognad kunna bli ganska fint. Det gäller så klart inte bara mellan könen, utan också mellan klasserna.
En jag diskuterade med sa att förr var det ett stort motstånd mot att släppa in arbetarklassen i diverse sammanhang, men det var ett hinder som samhället kom över. Men nu ses samma trender igen, klyftorna ökar och mycket vill ha mer. Har vi börjat jaga drömmen om att alla är sin egen lyckas smed?

Hur skulle debatten om att "varje person är sin egen lyckas smed" se ut om man tar med i beräkningarna att kvinnor VABar mer än män, att kvinnor har lägre livslön och att de löper större risk att utstå våld i nära relationer?
Och om vi ser till männen, hur mår de? Hur ser det ut när man tittar på statistik som säger att män tar livet av sig i tre gånger så stor utsträckning gentemot kvinnor i åldrarna 25-44 (källa)? Det låter inte som att många inte har förutsättningarna för att må bra, eller "lyckas i livet"?

Den här boken är en ögonöppnare, men jag kan inte undgå att fråga mig själv hur slutna mina ögon är. Hur mycket att mina egna privilegier är det som jag inte ser? Hur mycket är det i samhället som inte står rätt till och hur ska vi hjälpas åt att lösa det?
Skriv gärna om ni har några tankar eller kommentarer! Detta verkar fortfarande vara ett kontroversiellt ämne som tål att diskutera.

Finns hos Adlibris, Bokus och CDON.

10 april 2018

Hannah - del 1 (en av mina berättelser)

En ovanligt trevlig graviditet

När Alice blev gravid var det inte planerat, hon hade haft en tillfällig romans som hon avslutat när förhållandet hamnat i en vardagstakt. Hon blev inte klok på om hennes numera ex tog det hela bra eller dåligt, men han hade i alla fall lämnat hennes liv utan några större krusiduller. För det var hon tacksam.

Hon jobbade på och insåg allt för sent att hennes kropp inte var som tidigare, många olika funderingar ledde till ett läkarbesök och snart hade hon svaret. Gravid. Med tvillingar. Att hon inte sett hur hennes kropp hade ändrats hade varit ett tecken på hur uppslukad hon varit av sitt arbete, nu fanns det ingen återvändo. Inga andra val än att få barn. Att bli mamma. Chocken var stor men hon hämtade sig, hon var en förnuftig människa och minsann anpassningsbar. Det här gick att lösa. Hon försökte få kontakt med fadern, det kändes som rätt sak att göra. Men förgäves, han hade hunnit flytta och hon hade inga sätt att kontakta honom på där hon nådde fram. Istället för att förtvivla såg hon förutsättningarna för hur det här skulle bli, hon hade ramarna och nu var det dags att fylla målarduken med det som måste vara där för att dispositionen skulle bli rätt.

Hon jobbade och hon sparade, förberedde nedkomsten under en förvånansvärt mild graviditet. Läkarna och barnmorskorna tyckte det var lite märkligt, för att inte säga ovanligt, att det gick så bra trots att det var tvillingar. Förlossningen var okomplicerad, till skillnad från så många andra så upplevde inte Alice förlossningen som något väldigt obehagligt.

Hon döpte tvillingarna till Hannah och Elsa, flickorna föddes tillsammans och fortsatte hålla ihop som ler och långhalm. Alice var förnuftig och visste vad som var upp och ner i den här världen, skilde rätt från fel och trodde inte på några "mäkligheter" som hon kallade det. Men hon var tvungen att erkänna för sig själv att den ena tvillingen, Hannah, var... annorlunda. Ena stunden hade Elsa ramlat och skadat knäet så det blödde, sedan var Hannah där och skadan var borta. Ibland kände Alice sig nedstämd, genast var Hannah där och bara hennes närvaro tycktes göra henne lättare till mods.

När de var ute bland folk kunde det dock bli obehagligt, Hannah fokuserade på människor och Alice kunde se hur de blev gladare. Ibland kände Alice en rysning, tittade sig omkring och någonstans stod en människa och stirrade på Hannah. Då brukade Hannah dra i henne och säga att de måste gå, "suckers var i närheten". Alice förstod ingenting. Ibland följde de märkliga stirrande människorna efter dem och efter ett ovanligt jobbigt fall av förföljelse bestämde sig Alice för att de skulle flytta ut på landet. Om hon skulle vara ärlig mot sig själv så var det inte bara det, Hannah pratade ibland om "ljuset" och om människor före henne som gett henne "gåvan" att allt fanns i "kunskapen". Hannah behövde uppenbarligen i största möjligaste mån stanna hemma och Alice tog ett jobb där hon kunde jobba hemifrån för att göra det möjligt.


Vad säger ni? Vill ni läsa en del till? :)